Varför dras man ofta in i atmosfärer med illa luktande luft? Varför känner man en skyldighet att le och vara trevlig? Sen dagen man föddes har man fått höra att livet är kort och att man inte ska älta över onödiga saker och att man alltid ska göra som man själv vill, för som sagt, du lever ditt eget liv.  Frågan är varför jag ler och är trevlig mot folk jag överhuvudtaget inte ens tycker om, folk jag jättegärna skulle vilja ge en örfil istället för ett leende. Och sen finns dom jag bara mest av allt vill ge en stoor fet kram, men vågar inte för att han kanske kommer tycka att jag är konstig. Ska det ens spela någon roll, vad han eller hon tycker?

Så här ligger det till:
E&J- vill jag ha med mig tills dagen jag dör!
P- vill jag ska vara en del av mitt liv, för jag tycker om dig så!

resterande people(ni vet inte vilka ni är)- snälla drop dead, iallafall från min åsyn.