så kan jag faktiskt fortsätta och klaga lite till också! Vet ni hur det känns att gilla någon som behandlar en som en dörr? om det ändå vore så väl, vet ni hur det känns att gilla någon som är snäll mot en, som är trevlig mot en, och som ler mot en? Ja det är rena rama självmord ibland faktiskt. Ja jag vet att det finns massor med saker i livet som är viktigare än detta(fastän alla predikar om att kärlek är det viktigaste i livet) men okay, lets cut to the chase.

När man går upp för trappan i den kyliga atmosfären i skolan, är ilska det ändå man kan tänka, Varför är jag här?, Varför måste jag plugga nått så tråkigt?, Varför går det inte bra för mig ? etc etc etc. Då man är helt insatt i sina tankar på sin destruktiva tillvaro får man syn på något så vackert framför en, som ler. Och det här leendet får en att vilja fortsätta gå kvar och kämpa för att verkligen klara av skolan. Men det man glömmer ibland är att det där leendet är inte ditt och kan inte bli ditt heller, ja då känns skolan nästan lika underbar som det gjorde för Hiroshima 1945. Ja precis. Du anar inte hur ditt leende kan påverka någon annan, och du anar verkligen inte hur lätt det är att falla allt mer och mer in love.

Vet ni hur det känns att gilla någon som behandlar en som en dörr? Det är nästan så att jag ber om det snart!