Jag vet inte ens varför jag skriver. eller jo. jag vill skriva av mig.
att gråta är det värsta jag vet har jag kommit på, man visar att man är svag plus att man blir bara mer ledsen av att gråta, att knipa igen är det bästa iaf för mig.

Att gå på dagsfest och se denna groteska överspacklad kvinna dansa i jeans-dräkt förgyllde min dag åtminstone för stunden, alla undrade vem som var släkt med denna skapelse. Ingen erkände, alla undrade varför hon ens släpptes in, eller varför ingen hade talat högt om någon dress-code. Hade jag känt henne hade jag inte heller erkänt. Denial

Jag tycker att det borde finnas en uniform för varje jobb har jag kommit på. Så slipper man bry sig om man ena dagen skulle se ut som en tant, eller att man ser ut som en slampa (iaf ansedd som det i förorten).
Yes for uniform säger jag! för nu måste jag (precis som alla andra dagar) leta efter morgondagens klädsel.

nu vet jag inte längre vad jag babblar om. jag är lost. som i en ost som fått en kompis som heter L.